Anor m.fl. till Catharina Hökeflycht - Ansedel
Anor m.fl. till Catharina Hökeflycht - Ansedel
Notis för Gunhild Anundsdotter
WIKIPEDIA
Gunhild Anundsdotter, också kallad Gyda Anundsdotter var en svensk kungadotter och dansk drottning. Äktenskapet upplöstes på grund av för nära blodsband. Hon framlevde därefter som hon varit änka, och ägnade sig åt sömnad och gästfrihet. Hennes levnadsår är inte kända, men hon levde under kung Emund den gamles regeringstid på 1050-talet. Saxo Grammaticus kallar henne ibland Guda eller Gyda. Av Sven Estridssons mer än 20 barn vet man inte om något var med Gunhild.
Biografi
I Adams berättelse om Emund den gamle, och hur denne skickade iväg Adalvard den äldre från ärkestiftet Hamburg-Bremen, meddelas också hur de på vägen hem efter att ha passerat "bergstrakterna i Sverige" kom till en "helgonlik" drottning Gunhild, som skilts från danernas kung eftersom de var för nära släkt, och att hon nu levde utanför Danmark och ägnade sig åt fromma arbeten. Saxo Grammaticus anför liknande uppgifter, men kallar henne Guda eller Gyda.
Adam av Bremen meddelar i ett skolion att en Gunhild var änka efter Anund, och att hon inte skall förväxlas med en "Gude" som dödades av Thora. Hans Gillingstam menade att detta var en annan Gunhild, och att alltså ytterligare förväxlingar förelegat.
Enligt en uppgift först nedtecknad av Johannes Magnus ska Gunhild som änkedrottning ha grundat Gudhems kloster då hon återvände till sitt gods i Västergötland från Danmark år 1052. Gudhem ska ha tillhört hennes gårdar. Klostret i Gudhem grundades dock i själva verket hundra år senare.
Gunhild Anundsdotter, också kallad Gyda Anundsdotter var en svensk kungadotter och dansk drottning. Äktenskapet upplöstes på grund av för nära blodsband. Hon framlevde därefter som hon varit änka, och ägnade sig åt sömnad och gästfrihet. Hennes levnadsår är inte kända, men hon levde under kung Emund den gamles regeringstid på 1050-talet. Saxo Grammaticus kallar henne ibland Guda eller Gyda. Av Sven Estridssons mer än 20 barn vet man inte om något var med Gunhild.
Biografi
I Adams berättelse om Emund den gamle, och hur denne skickade iväg Adalvard den äldre från ärkestiftet Hamburg-Bremen, meddelas också hur de på vägen hem efter att ha passerat "bergstrakterna i Sverige" kom till en "helgonlik" drottning Gunhild, som skilts från danernas kung eftersom de var för nära släkt, och att hon nu levde utanför Danmark och ägnade sig åt fromma arbeten. Saxo Grammaticus anför liknande uppgifter, men kallar henne Guda eller Gyda.
Adam av Bremen meddelar i ett skolion att en Gunhild var änka efter Anund, och att hon inte skall förväxlas med en "Gude" som dödades av Thora. Hans Gillingstam menade att detta var en annan Gunhild, och att alltså ytterligare förväxlingar förelegat.
Enligt en uppgift först nedtecknad av Johannes Magnus ska Gunhild som änkedrottning ha grundat Gudhems kloster då hon återvände till sitt gods i Västergötland från Danmark år 1052. Gudhem ska ha tillhört hennes gårdar. Klostret i Gudhem grundades dock i själva verket hundra år senare.
Notis för Sven (Partner 1)
WIKIPEDIA
Sven Estridsson, (danska: Svend Estridsen) född ca 1020, död 1076,[1] även kallad "den kvinnsamme", var kung av Danmark från 1047. Han var, som son till Estrid Svensdotter av Danmark och jarl Ulf Torgilsson av Skåne, den förste ättlingen i en dansk kungaätt som kallas Estridska ätten. Som namnet påvisar, låg denna släktskap på mödernet; i Norden är metronymikon annars ovanliga som tillnamn. I Norge kallas han Sven Ulfsson.
Biografi
Sven växte upp hos Anund Jakob av Sverige och var i tjänst hos Hardeknut i England. Han valdes av kung Magnus den gode av Norge till jarl av Danmark och följer honom mot venderna söder om Östersjön, där Jomsborg blir bränt och definitivt ödelagt och den obotritiske konung Ratibor får sätta livet till. Obotriterna svarade med ett hämndetåg mot Danmark men besegras eftertryckligt vid en plats som heter Lyrskovshede.
Efter att Svens lojalitet mot kung Magnus den gode upphört (unionen var impopulär) lät han sig väljas till Danmarks konung på Viborgs ting. Kung Magnus drog från Norge och drev honom i landsflykt till Sverige, varifrån han sedan gjorde återkommande försök ta Danmark. Krig rasade flera år tills Magnus fars halvbror Harald Hårdråde kom hem, efter att ha varit befälhavare för väringagardet hos kejsarinnan Zoe av Konstantinopel och där förvärvat sagolika rikedomar.
Harald Hårdråde allierade sig i Sverige med Sven. Tillsammans härjade de i Danmark. Magnus erbjöd Harald halva norska riket mot fred och hälften av hans gods. Harald accepterar och överger Sven, som därmed blir isolerad och lider ett svårt nederlag till sjöss, men Magnus som förföljer honom över Själland har oturen att rida omkull och såras till döds. På sin dödsbädd överlåter han Danmark till Sven, vilket naturligtvis misshagar Harald som fortsätter kampen mot denne. Sven flyr dock aldrig från Danmark mera.
På våren 1062 utkämpades ett slag vid Nissans mynning. Harald Hårdråde hade som norsk kung då härjat en tid på den halländska kusten då Sven kom med en dansk flotta bestående av 300 skepp och ställde den mot Harald som blott förfogade över hälften så många skepp. Enligt Snorre Sturlassons berättelse hjälpte dock inte överlägsenheten i antal, och Harald avgick med segern. Den norske kungen trodde att Sven tillhörde de stupade, men den danske kungen hade tagit sig iland och blivit omhändertagen av en bonde vid namn Karl. Sven, som inte blev igenkänd, bjöds på mat och när de satt till bords talade han om att danskarna förlorat kampen till sjöss. Då sade bondhustrun: "Illa har vi det ställt med vår konung; han är både halt och feg." Sven svarade: "Feg är han inte, men han är inte segersäll."
Historien om den halländske bonden kan tyckas tillhöra sagans värld, men bland annat en detalj har intresserat forskarna: bondekvinnans påstående att kungen var halt.
Förhållandet mellan Danmark och Sverige tycks ha varit gott. I striderna mot Norge fick Sven svenskt stöd. Det finns också uppgifter om att en gränsläggning mellan de båda riken kom till stånd. Det skall ha varit Sven och den svenske kungen Emund den gamle som kom överens om detta. Sex män från vardera riket sägs ha gått genom vildmarken i gränsområdet och rest sex gränsstenar. Senare forskning har dock betvivlat uppgifterna som är kända från nedteckningar i yngre landskapslagar. Det kan heller knappast ha varit nödvändigt att staka ut en gräns vid denna tid. Bebyggelsen i Skåneland, Småland och Västergötland skildes åt av en vidsträckt ödemark, som Adam av Bremen beskriver med att där "finns djupa skogar och svårtillgängliga berg, som man måste passera på väg från Skåne till Götaland, så att man kan fråga sig om det är fördelaktigare att undvika en farlig resa till lands genom en vågsam sjöfärd eller tvärtom".
Sven Estridsson, (danska: Svend Estridsen) född ca 1020, död 1076,[1] även kallad "den kvinnsamme", var kung av Danmark från 1047. Han var, som son till Estrid Svensdotter av Danmark och jarl Ulf Torgilsson av Skåne, den förste ättlingen i en dansk kungaätt som kallas Estridska ätten. Som namnet påvisar, låg denna släktskap på mödernet; i Norden är metronymikon annars ovanliga som tillnamn. I Norge kallas han Sven Ulfsson.
Biografi
Sven växte upp hos Anund Jakob av Sverige och var i tjänst hos Hardeknut i England. Han valdes av kung Magnus den gode av Norge till jarl av Danmark och följer honom mot venderna söder om Östersjön, där Jomsborg blir bränt och definitivt ödelagt och den obotritiske konung Ratibor får sätta livet till. Obotriterna svarade med ett hämndetåg mot Danmark men besegras eftertryckligt vid en plats som heter Lyrskovshede.
Efter att Svens lojalitet mot kung Magnus den gode upphört (unionen var impopulär) lät han sig väljas till Danmarks konung på Viborgs ting. Kung Magnus drog från Norge och drev honom i landsflykt till Sverige, varifrån han sedan gjorde återkommande försök ta Danmark. Krig rasade flera år tills Magnus fars halvbror Harald Hårdråde kom hem, efter att ha varit befälhavare för väringagardet hos kejsarinnan Zoe av Konstantinopel och där förvärvat sagolika rikedomar.
Harald Hårdråde allierade sig i Sverige med Sven. Tillsammans härjade de i Danmark. Magnus erbjöd Harald halva norska riket mot fred och hälften av hans gods. Harald accepterar och överger Sven, som därmed blir isolerad och lider ett svårt nederlag till sjöss, men Magnus som förföljer honom över Själland har oturen att rida omkull och såras till döds. På sin dödsbädd överlåter han Danmark till Sven, vilket naturligtvis misshagar Harald som fortsätter kampen mot denne. Sven flyr dock aldrig från Danmark mera.
På våren 1062 utkämpades ett slag vid Nissans mynning. Harald Hårdråde hade som norsk kung då härjat en tid på den halländska kusten då Sven kom med en dansk flotta bestående av 300 skepp och ställde den mot Harald som blott förfogade över hälften så många skepp. Enligt Snorre Sturlassons berättelse hjälpte dock inte överlägsenheten i antal, och Harald avgick med segern. Den norske kungen trodde att Sven tillhörde de stupade, men den danske kungen hade tagit sig iland och blivit omhändertagen av en bonde vid namn Karl. Sven, som inte blev igenkänd, bjöds på mat och när de satt till bords talade han om att danskarna förlorat kampen till sjöss. Då sade bondhustrun: "Illa har vi det ställt med vår konung; han är både halt och feg." Sven svarade: "Feg är han inte, men han är inte segersäll."
Historien om den halländske bonden kan tyckas tillhöra sagans värld, men bland annat en detalj har intresserat forskarna: bondekvinnans påstående att kungen var halt.
Förhållandet mellan Danmark och Sverige tycks ha varit gott. I striderna mot Norge fick Sven svenskt stöd. Det finns också uppgifter om att en gränsläggning mellan de båda riken kom till stånd. Det skall ha varit Sven och den svenske kungen Emund den gamle som kom överens om detta. Sex män från vardera riket sägs ha gått genom vildmarken i gränsområdet och rest sex gränsstenar. Senare forskning har dock betvivlat uppgifterna som är kända från nedteckningar i yngre landskapslagar. Det kan heller knappast ha varit nödvändigt att staka ut en gräns vid denna tid. Bebyggelsen i Skåneland, Småland och Västergötland skildes åt av en vidsträckt ödemark, som Adam av Bremen beskriver med att där "finns djupa skogar och svårtillgängliga berg, som man måste passera på väg från Skåne till Götaland, så att man kan fråga sig om det är fördelaktigare att undvika en farlig resa till lands genom en vågsam sjöfärd eller tvärtom".